Jag fes min bäste vän mitt i ansiktet när jag var liten.
Han sprang skrikande efter mig.
Den känslan av makt och hans utsatthet förföljer mig.
Jag kan fortfarande höra honom skrika när jag tänker på hur jag sakta sänkte ner min rumpa mot hans näsa.
Den komiska utsatthet han måste ha känt.
Han var dessutom mest poppis i klassen och lärarnas gullegris.
Jag kan inte låta bli att känna stolthet idag.
Förlåt gud.