Jag har extremt dåligt självförtroende.
den enda anledningen till att jag förtfarande lever är att jag är rädd att vara till problem för andra. jag är för feg för att någonsin begå självmord. jag lider av övervikt, även om de flesta blir överraskade av att höra det eftersom de tycker jag ser "normal" ut. jag vet inte vad jag ska göra, jag vill tycka om mig själv. samtidigt är alla andra runt omkring bättre än mig på allt. jag vill vara bra på något så att jag känner att jag också duger.

det här med incest och allt det där tror jag är väldigt överdrivet.själv så är jag en tjej som är 18 och har ett stadigt förhållande med min äldre bror och med stadigt menar jag att vi har sex med varandra sedan vi var väldigt unga.vi känner några andra som har det precis som vi så det är nog väldigt vanligt.

Jag är inte kär i min flickvän. Inte ens litegrann. Hon är jättetrevlig och en god vän, men själva gnistan finns inte där. Men jag säger annat, för jag vill inte såra henne och hon säger att jag är hennes allt.

Okej, så hon visste att jag var bög när vi började våran relation, men iallafall. Jag vet inte vad jag ska göra. Puff.

jag har en ätstörning som jag kämpat med i flera år och är så där halvfrisk, fast det spårrar ur då och då...
jag är i en sådan fas nu igen.... orkar inte heller ta tag i min matmissbruk...
ljuger och låtsas att jag mår bra, medan jag kastar i mig mat på ett tvångsmässigt sätt....
äter min sambos mat och sedan köper ny och ersätter den utan att han vet det, kastar bort massor med kronor på bröd och chokladkakor...
vill inte göra så, men samtidigt vill jag det på något sätt... äta i smyg, släppa alla krav på att vara normalfungerande matmässigt... :p

om jag möter någon på trottaren brukar jag tänka att jag ska putta ut den precis när nästa bil kör förbi. kommer det ingen bil blir jag besviken. kommer det en bil och det passar perfekt är min dag gjord.
kan dock tilläggas att det aldrig kommer ske.